Nordisk mytologi
Nordiska väsen – de gömda grannarna
jul
Nordiska väsen är samlingsnamnet på allt som levde i skogen, vattnet och gårdshörnet innan någon skrev ner det. Min farfar kallade dem aldrig vid samlingsnamn. Han pekade bara och sa vad man inte skulle göra: gå för nära strömmen kvällstid, hälsa artigt på det man mötte i skogsbrynet, lämna gröt åt det som bodde i ladan. Här är de väsen som faktiskt dyker upp om och om igen i källorna, vilka som är farliga, och vilka som bara vill skötas om.
- ”Väsen” är ett samlingsnamn, inte en enskild varelse
- De flesta hörde hemma på en bestämd plats: vattnet, skogen, gården, berget
- Många är varken goda eller onda, bara farliga att missköta
Vad räknas som ett väsen?
Ett väsen i den här meningen är en varelse som hörde till folktron snarare än till gudarnas värld. Gudarna hade namn, familjer och platser i sagorna. Väsendena var mer lokala, mer muntliga, ofta bundna till en enda äng eller ström. Wikipedias lista över varelser i nordisk folktro räknar in över hundra namn, från kända som näcken till lokala varianter som knappt lämnat sin socken.
Det är också skillnaden mot gudarna: ingen byggde tempel åt bäckahästen. Man höll sams med den, för att slippa den.
Det finns inget facit över exakt hur många väsen som fanns. Nya namn dyker fortfarande upp när dialektforskare går igenom gamla protokoll från 1800-talet.
Näcken målades av Ernst Josephson under tolv år, 1872 till 1884. Han identifierade sig själv med figuren, den ensamme konstnären som skapar utanför samhällets ramar. Verken hänger idag på Nationalmuseum och Waldemarsudde.
Väsen värda att känna till
| Väsen | Hemvist | Farlighet |
|---|---|---|
| Näcken | Strömmar, älvar, sjöar | Hög, om man går för nära |
| Huldra / Skogsrå | Skogen | Medel, mest fara för den otrogne |
| Irrbloss / Lyktgubbe | Myrar, vattensjuk mark | Hög, marken snarare än väsendet |
| Tomten | Gården, ladan | Låg, om han sköts |
| Vittra | Under jorden, i berget | Medel, hämnas intrång |
| Bäckahästen | Vattendrag | Hög, lockar barn att rida |
| Myling | Skogen, ofta vid vägar | Låg, ber bara om en grav |
| Gengångare | Överallt, den egna graven | Varierar, beror på hur personen dog |
Tre av dem, näcken, huldran och irrblosset, är stora nog för egna djupdykningar. Resten får sin plats här, kort och koncentrerat. Myling och gengångare räknas ofta inte som egna väsen utan som spöktyper, ett barn respektive en vuxen som inte funnit ro efter döden, men hör hemma i samma folktro.
Tomten är den enda på listan som folk faktiskt ville ha kvar. Han vaktade djuren och boskapen, och man lämnade gröt åt honom varje jul, en sed som lever kvar även om ingen längre tror att skålen töms av annat än katten.
Vikingasmycken
127 produkter i lager: symboler och figurer från samma folktro som väsendena kommer ur.
Se kollektionen →Varför försvann de flesta, men inte alla
De flesta väsen dog ut med elektriciteten. Ett mörkt skogsbryn är skrämmande, ett skogsbryn med gatlykta är bara ett skogsbryn. Men ett fåtal överlevde in i konsten och litteraturen och blev därför odödliga på ett annat sätt: Theodor Kittelsen tecknade huldran med sin ihåliga rygg 1892, och den bilden är fortfarande den man ser framför sig när ordet nämns. Konstnärerna räddade dem som forskarna glömde.
Jag vet inte om det är rättvist att bara ett par väsen fick den behandlingen medan resten föll i glömska. Antagligen inte. Men jag är glad att åtminstone näcken och huldran fick sina målare.
Om du vill gå djupare, börja med näcken och huldran, sedan tomten. De tre täcker vatten, skog och gård, de tre platser där folktron var som starkast.
Vanliga frågor
Är väsendena samma sak som gudarna?
Vilket väsen är farligast?
Finns tomten fortfarande i svensk tradition?
Varför är just näcken och huldran så kända?
Djupare i samma folktro: Näcken, Huldra, Åsatro.
Pingback: Näcken – vattnets fiolspelare - Vikingasmedjan
Pingback: Huldra – skogsrået med hemligheten på ryggen - Vikingasmedjan
Pingback: Irrbloss – ljuset du inte ska följa - Vikingasmedjan