Nordisk mytologi
Asatro: den fornnordiska tron – gudar, blot och sed
jun
Asatro, tron på asarna, var vikingatidens levande religion. Ingen bok. Inga dogmer. En sed som vävde samman gudar, förfäder, öde och vardag så tätt att man knappt kunde se sömmarna. Jag har hört folk kalla det ”gammal folktro” som om det var något smått. Det var det inte. Här är den fördjupade guiden till vad asatron innebar, hur bloten gick till, var man dyrkade, och vad som lever kvar idag.
Vad är asatro?
Nordborna själva kallade den knappast något alls. Tron var så självklar att den först fick ett namn när kristendomen kom och något behövde skiljas ut: forn siðr, ”den gamla seden”. Asatron hade ingen helig skrift, inget prästerskap i kyrklig mening och ingen mission. Kunskapen bars muntligt i myter och kväden, och utövandet var lokalt: gården, ätten och bygden stod i centrum. Rätt handlande, heder, gästfrihet, hållna löften, vägde tyngre än rätt tro. Ingen frågade dig vad du trodde på i hjärtat. Man frågade om du höll ditt ord.
Världsbilden: ödet, ätten och hedern
I asatrons centrum låg ödet. Vid Urdarbrunnen under Yggdrasil spinner nornorna Urd, Verdandi och Skuld allas livstrådar, även gudarnas egna. Ingen undgår sitt öde. Det enda man råder över är hur man möter det. Därav vikingatidens hederskultur: ryktet efter döden var det enda som bestod. Hávamál säger det rakare än jag kan: boskap dör, fränder dör, men eftermälet dör aldrig.
- Asatro hade ingen helig skrift och inget prästerskap – seden bars muntligt, gård för gård
- Ödet stod över allt, även gudarna lydde under det
- Rätt handlande vägde tyngre än rätt tro
Gudarna man blotade till
- Tor – folkets och böndernas gud: åska, regn, skydd för gård och gröda. Flest ortnamn och flest amuletter. Torshammaren var vikingatidens vanligaste trosbekännelse, buren av fler än man tror.
- Oden – elitens gud: kungar, krigare och skalder sökte hans visdom och seger. Läs mer: Oden – allfadern.
- Frej – fruktbarhetens gud, dyrkad inte minst i Uppsala. Åkallades för skörd, fred och goda äktenskap.
- Freja – kärlekens och sejdens gudinna, lika mäktig i kärlek som i krig. Läs mer: Freja.
- Lokala makter – alver, diser, tomtar och gårdens vättar fick också sitt: gröt, öl och respekt.
Blotet – årets stora riter
Asatrons centrala rit var blotet, offerhögtiden där människor och makter möttes. Ordet hänger samman med ”blod”: offerdjurets blod stänktes på altaret (horgen), på gudabilderna och på deltagarna, köttet kokades och åts gemensamt, och öl och mjöd vigdes åt gudarna.
Vid offerplatser som Skedemosse på Öland har arkeologer hittat ben nästan uteslutande från häst, och benen är genomgående kluvna. Historiska museet pekar på att man ville åt märgen, till skillnad från vardagens matavfall (nöt, får, get, gris) som saknar den kluvna hästbenen helt. Offermåltiden syns alltså tydligt i benhögarna, om man vet vad man letar efter.
| Blot | Tid | Syfte |
|---|---|---|
| Höstblot / alvablot | Efter skörden | Tacka för skörden, hedra förfäder och alver |
| Midvinterblot / jul | Midvinter | Ljusets återkomst, fred och gott år – ordet ”jul” är förkristet |
| Segerblot / vårblot | Vid sommarens början | Seger och god växtkraft inför sommaren och fälttågen |
Enligt Adam av Bremen (omkring 1070) hölls i Uppsala vart nionde år ett storblot dit hela sveariket kom. Hans skildring av templet och offerlunden är dramatisk, kanske för dramatisk. Forskare är oense om hur bokstavligt den ska tas. Men att Gamla Uppsala var ett kultcentrum av rang, det är väl belagt oavsett vad man tycker om Adams detaljer.
Så gick ett blot till
Ordet blota betyder att offra, och blotet var en gåva som väntade gengåva: jag ger för att du ska ge. Gemenskapen samlades vid hovet eller i den heliga lunden. Djur offrades och blodet, laut, stänktes med kvistar på altare, väggar och deltagare. Sedan kokades köttet och åts gemensamt. Blotet var lika mycket fest som rit, och hövdingen som bjöd på blotgästabudet byggde sin makt på just det. Källorna, Adam av Bremen om Uppsala hov, Snorre om trönderna, är sena och färgade. Kärnan går ändå igen överallt: måltiden delad med makterna.
Sumbel – skålarnas rit
Vid gillet följde sumbel: hornet gick laget runt under tre rituella skålar, för gudarna, för förfäderna och för löften (bragelöften). Ett löfte avlagt vid hornet var heligt och vittnesburet, inte något man svek utan att förlora ansiktet inför hela salen.
Jag har sett folk köpa dryckeshorn som dekoration och aldrig dricka ur dem. Synd. Hornet var ritens hjärta, inte dess prydnad. Fyll det, res dig, håll ditt ord. Det är hela poängen.
Vill du fylla ett riktigt horn nästa gång, här är utbudet.
Dryckeshorn & Dryck
10 horn, muggar och sejdlar i lager – till din egen sumbel. Läs mer: dryckeshornets historia.
Se kollektionen →Kultplatser – hov, vi och lundar
Dyrkan skedde i hovet (gudahallen på stormannens gård), vid vi:t (den inhägnade heliga platsen) och i heliga lundar, vid källor och stenar. Ortnamnen bär minnet än idag: Torsåker, Odensala, Frölunda, Ullevi, Härnevi. Ett helt religiöst landskap inskrivet i Sverigekartan, om man vet var man ska titta.
Sejd, völvor och runmagi
Asatron rymde också magi. Sejden, spådoms- och trancekonsten, var främst kvinnornas domän. Den kringvandrande völvan med sin stav var både fruktad och hedrad, och praktfulla völvgravar med stavar är funna bland annat i Birka. Oden själv mästrade sejden, lärd av Freja, en detalj som säger något om hur lite asatron brydde sig om att hålla makt och kön i strikt separata fack. Runorna ristades inte bara som skrift utan som verkande tecken, för skydd, seger och kärlek.
Döden och efterlivet
Föreställningarna var många och parallella. Krigaren kunde hoppas på Odens Valhall eller Frejas Folkvang, de flesta gick till Hels stillsamma rike, och somliga ”dog in i berget” till förfäderna. Gravskicket speglar mångfalden: båtgravar, skeppssättningar, högar och brandgravar med gravgåvor för färden, vapen, smycken, hästar, ibland hela skepp.
Kristnandet – sedens långa farväl
Kristendomen vann Norden gradvis och ojämnt: Danmark på 900-talet, Norge med tvång kring år 1000, Island genom alltingsbeslut samma år, och Sverige sist av alla, där bloten i Uppsala levde in på 1080-talet och seden dröjde kvar långt in i 1100-talet. Länge levde tro och sed sida vid sida. Samma smed göt korshängen och torshammare i samma form, ibland i samma gjutmall. Ingen sa säkert emot.
Asatro idag
Intresset för forn sed har vuxit starkt: som religion (samfund finns i hela Norden), som kulturarv och som identitet. Många bär idag de gamla symbolerna utan religiös laddning, som länk till historien, som påminnelse om hederskulturens värden, eller helt enkelt för att symbolerna bär tusen års berättelse i en enda liten form av metall.
Jag smider inte åt troende och icke-troende olika. Symbolen väger lika mycket i handen oavsett vem som bär den hem.
Symboler för den som vill bära seden, oavsett vad man kallar sin tro.
Viking Ringar
Viking Armband
Vikingasmycken
Viking Ringar
Vanliga frågor om asatro
Firade vikingarna jul?
Offrade man människor?
Vad betyder ”blota”?
Är asatro en levande religion idag?
Måste man tro för att bära en torshammare?
Fortsätt läsa: Nordisk mytologi – den kompletta guiden · Vikingatiden · Oden – allfadern · Freja
