Mjöd är honung, vatten och jäst, och troligen människans äldsta rusdryck, äldre än både öl och vin. Jag har smakat mjöd som smakar blommig sommaräng och mjöd som smakar bränd karamell, och båda kallas mjöd med samma rätt. I Norden var det gudarnas och gästabudens dryck: dyrare än öl, sötare än vin, och omgivet av […]
Hon gråter guld, lärde Oden magi och tar hälften av de stupade före Valhall. Freja är nordisk mytologis mäktigaste gudinna – här är hela porträttet.
Gudarna födde upp honom i Asgård, band honom med en omöjlig kedja – och betalade med Tyrs hand. Vid Ragnarök tar Fenrisulven sin hämnd.
Lokes barn, Tors dödsfiende och världens gräns. Midgårdsormen ligger på havets botten och biter sig själv i svansen – tills Ragnarök.
Vid Yggdrasils rot sitter tre kvinnor och spinner allas öden – även gudarnas. Möt Urd, Verdandi och Skuld: nornorna som inte ens Oden rår på.
Vilka var asagudarna? Här är hela listan: Oden, Tor, Freja, Loke och alla de andra – med domäner, symboler, djur och berättelserna som gjorde dem odödliga.
Letar du efter vikinganamn? Här är listan: över 40 klassiska namn från vikingatiden för pojkar och flickor, med betydelser hämtade ur runstenar, sagor och historiska källor. Plus: hur nordborna faktiskt namngav sina barn, och vilka vikinganamn som fortfarande toppar i Sverige. Jag har graverat de flesta av dem i metall någon gång. Vissa oftare än […]
Oden, allfadern, är den nordiska mytologins mäktigaste och mest gåtfulla gestalt. Krigets och visdomens gud. Runornas mästare. Skaldekonstens givare. Jag har smitt hängen med hans korpar i över tjugo år och fortfarande, varje gång, samma känsla: han går inte att sätta i ett fack. Här är den fördjupade guiden till gudarnas gud. Vem är Oden? […]
Yggdrasil, världsträdet, är den nordiska mytologins ryggrad: en väldig evigt grön ask vars krona bär himlen och vars rötter når dödsriket. Jag har smitt fler versioner av det trädet än jag orkar räkna, och jag missar aldrig en gren. Här är den fördjupade guiden till trädet som binder samman alla världar, och varför livets träd […]
Runorna var Nordens egna skrivtecken i över tusen år, men de var aldrig bara bokstäver. Varje runa bar ett namn, ett ljud och en innebörd, och att rista var att kalla på tecknets kraft. Jag graverar dem i metall varje vecka och har fortfarande inte tröttnat på hur mycket som ryms i ett enda tecken. […]